Om tjärhantering - lite historia
Tjära anses ha varit en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1600- och 1700-talen. I mitten av 1800-talet nådde den sin kulmen, men var fortfarande vid 1880-talet ganska stor.

Nedgången berodde främst på att tjära inte längre behövdes som impregneringsmedel. En annan orsak var den minskade användningen av rep och tåg på grund av segelfartygens avveckling. Inom repslageriet var nämligen daltjära av hög kvalitet det enda möjliga impregneringsmedlet.

Fram till slutet av 1800-talet var jordbruk, skogsbruk och fiske de viktigaste näringarna i Sverige. Penninghushållningen hade ännu inte gjort sitt intåg, utan självhushållningen och byteshushållningen var de dominerande. Detta gav dock ingen möjlighet till några större mängder kontanter. Tjärbränningen var då en av många binäringar som kunde ge ett extra tillskott i kassan. Vissa år, t ex vid missväxt, fick binäringarna mycket stor betydelse.

Vad är tjära?
I en tall finns många olika hartssyror, som alla är lättflytande, och strömmar i tallens "blodådror". Då en tall sågas av kan inte denna strömning fortsätta, utan det sker en ansamling av hartssyror i stubben och den del som finns under jorden.

Eftersom ytveden och de små rötterna innehåller ganska lite skydd (hartssyror) mot röta, kommer dessa att efter mellan 15 och 30 år till stor del ha ruttnat bort. Detta gör det betydligt lättare att bryta upp stubbarna, samt att sortera bort ytveden. Det är då dags att ta stubbarna, samt såga, klyva och torka dem.
Man vet fortfarande inte varför hartssyrorna samlas just i stubbarna. En teori är att det är någon slags skyddsmekanism hos trädet. Samma sak sker nämligen om en tall skadas av törskatesvamp, "tjärgadd". Hartssyror samlas då vid den skadade delen. Dessa går utmärkt att använda till tjärved.

Man kan även själv skada tallen genom att barka av den upp till några meter från markytan, utom en smal vertikal remsa, som vetter mot norr, den s k livranden. Denna metod att få tjärved, "katning", användes förr, men är nu i lag förbjuden. Det går även att utvinna tjära ur gran, men utbytet blir inte lika stort. Rent kemiskt är dock tjära från tall och kåda från gran samma sak.

Minitjärdal
Tjärveden ska bestå av 15 till 30 år gamla tallstubbar som sågas och klyvs i lagom stora bitar.

Den mest tjärrika delen är den grova rotdel som går rakt ner från stubben. Den del av stubben som är ovan jord, särskilt den övre delen, innehåller mindre tjära men kan ändå användas som tjärved.

De små rötterna däremot innehåller mycket lite tjära. Du ska söka tjärstubbarna på hyggen, som är 15 till 30 år gamla. För att få reda på hyggets ungefärliga ålder kan Du antingen fråga någon person som vet, eller räkna grenvarven på hyggets nya tallar. Det bildas ett grenvarv per år.

 

Marken ska helst vara bergig och stenig, men även sandig mark ger rätt bra tjärstubbar. Undvik alltid att ta stubbar i sankmark eller myrmark. Sådana stubbar ger nämligen mest s k tjärvatten.

Du behöver spett, spade, yxa och såg för att få upp stubbarna. Stubbarna ska sedan sågas och klyvas i bitar, som är ca 10 cm långa och 2 cm tjocka. Den murkna ytveden ska avskiljas. Den kan användas som tändved vid tjärdalens tändning.

Fullstor tjärdal
Om Du lyckas bra med Din minitjärdal, vill Du kanske prova en något större tjärdal, gjord på gammalt vis. Här följer en beskrivning på en sådan.

Vid anvisningarna till de olika momenten, kan Du samtidigt jämföra med instruktionerna till minitjärdalen.